Jorden runt på 6 steg

Sitter i detta nu och ser igenom de avsnitt jag missat av Filip och Fredriks nya program "jorden runt på 6 steg" där de försöker bevisa devisen om att alla känner alla genom 6 vänskapssteg. En 92 årig grönsaksodlare i från en liten bergsby i Nepal känner någon - som känner någon osv som senare skall leda till en bestämd kändis - i det här fallet stjärnkocken Gordon Ramsay. 

En liten, liten fjäril av lust, vilja, nyfikenhet fladdrar i mig som vill ut. Som vill iväg, ut i världen. Bara något så geografiskt nära som att utforska en ny svensk stad, åka norrut. Sätta sig med sin allra bästa vän i en bil och åka. Inte veta vart man hamnar, sova i bilen och äta Bullens Pilsnerkorv på någon motorväg någonstans.

"En dag ska jag rycka upp ankaret
som håller detta skepp i sin hamn,
Bara släppa taget, driva med vågorna
Dit ingen känner mitt namn"

Jag säger inte att jag trampat färdigt vägarna i den stad jag lever i. Jag har nyss fått ett fast jobb, snart kan jag köpa egen lägenhet. Det är liksom nte riktigt läge att lämna Göteborg bakom sig, ingen bra tidpunkt. Undrar om den någonsin kommer, den där tidpunkten. Kanske kan jag bli någon slags mental backpacker på deltid? Är det ett yrke? Mental backpacker. Borde vara det. Likväl som en del borde tituleras "Drömmare". Kanske det jag borde bli. Drömmare... Gessle-varning på det där.

 Vardagarna kom och dom gick - inte visste jag att det var livet. 

Tonight my heart's on the loose

Idag har jag varit en sväng hos Tandläkaren. Ingen större ko på isen, det känns skönt att kunna bocka av den mer eller mindre obekväma vistelsen och vänta ytterligare 18 månader för att få komma tillbaka. Köpte med mig en sallad hem och drack kaffe. Om dryga 90 minuter sätter jag mig i bilen och drar till jobbet. Känner att jag inte riktigt vill, har känt mig småförkyld i två veckor nu. Vaknade och kände mig helt nedslagen. Spännande, får väl se om kroppen bestämmer sig för att lägga av eller inte. Kan ju hoppas att den väntar tills helgen i alla fall. Nice guys finish last. 

Helgen som gick var i alla fall helt underbar. Fredag kväll var jag med mitt nördgäng på Arena 29 där vi planerade inför höstens stora galej; WonderLANd - ett lan för alla spelintresserade ungdomar från 16 år och uppåt. Kom hem för sent som vanligt till ett tomt hus. Resterande 3/4 av familjen var på annat håll. Skönt men ... tomt. Ovanligt. Lördag förmiddag red jag lektion för Jenny F på Kalle. Vi bröt ner Skänkelvikning och gick igenom övningen steg för steg. Behövde verkligen lite basic-träning eftersom jag tappat fruktansvärt mycket det senaste. Rider ju inte lektion kontinuerligt längre. Lite tråkigt, man glömmer snabbt.

Runt klockan 8 ringde Madde på dörren. Vi gjorde oss i ordning tillsammans och drog sedan in till stan med vår favorit Jonathan (vi har känt varandra i 15 år i år. Jisses, time flies). Satte oss på vårt stammisställe Bishops Arms och ölade, tjötade och bara var. Underbartt!

Cheer Up - We're almost alive

The end is in sight - we're almost alive.

Det våras för dinosaurierna, kära du. Trots att vi går mot en mörkare årstid och kortare dagar våras det. Allt blir lite ljusare, lite mer klart. Jag hade slutat att känna, inte vågat stanna och se världen för den den är. Jag förväntar mig bara att livet har en dålig framåtbjudning, skänklar för livet utan att förstå. Inser inte att det blir lättare att utföra uppgiften om jag sänker hastigheten, låter världen komma till Mig istället för att ständigt vara på ständig livsjakt. Stanna. Andas.

För ungefär ett år sedan hade jag precis börjat tredje ring på gymnasiet. Hela vår årskurs åkte över natten till Stockholm. Strosade längs de pittoreska gatorna i gamla stan, gick på Dramaten, var på riksbanken och njöt i solskenet. Stockholm är vackert, det vilar en speciell aura i de gamla kvarteren. Vi bodde på vandrarhemmet af Chapman och hälften av klassen lade sig dunderkalas efter en pubrunda. Hur orkade dom? Jag somnade som en stock efter två alvedon och en begynnande öroninflammation. Those were the days, det är sådana saker man kommer att minnas den dagen man sitter där och reflekterar över sitt liv och undrar vad fasiken man egentligen hann med. Undrar varför man bara sprang igenom livet utan att bromsa, utan att dra ett halsbloss av stunden - njuta lite. Landa lite. Andas lite.

It's funny how time flies

Ännu en sommar har passerat, en ny höst är på ingång. Bladen kommer falla ner och bli en brun, halkig sörja på marken. Gräset blir gult, man fryser på morgonen och kanske, kanske kommer solen fram en liten stund på eftermiddagen. Tiden förändras - och vi med den. Det här året har verkligen varit ett år i förändringens tecken. Många kapitel som avslutats -men även många nya kapitel som börjat ta form. En del ligger fortfarande och gror, väntar på att skrivas. Många av dom kommer sluta lyckligt, andra inte. Spännande!

Den allra största förändringen som skett det senaste året är att jag slutat gymnasiet. 10 Juni tog jag studenten med pompa och ståt! Vi hade sån tur med vädret, sprang ut i solsken och kunde grilla ute med vänner och släkt på kvällen innan det var dags för studentfest på Valand. Ärligt talat tror jag att det var den roligaste utgången någonsin, det var en sån härlig känsla att känna alla. Bara kunna vara sig själv - dance the night away! 

Dagen efter blev jag inte bara bakis (vilket i ärlighetens namn var väntat) men också fruktansvärt vrål-förkyld. Låg helt utslagen torsdag-söndag och på Måndagen började jag jobba. Tror jag behövde de dagarna jag låg hemma för att ta igen sömn, hinna slappna av. Har inte planerat att läsa vidare, jag kommer jobba ett par år. Sedan får vi se vad som händer. En del milstolpar vilar ju någonstans där i bakgrunden, små mål som man gärna vill uppnå. En egen lägenhet, träffa någon, resa, jobba, jobba, jobba, jobba, jobba...

Life is what happens when you're busy making other plans
-John Lennon