2015 var verkligen det - ett känslornas år. Jag har gått igenom mer på det här året än vad jag någonsin gjort. Åtminstone känns det så just nu. Peter Lemarc snurrar i bakhuvudet; "det man bränt kommer aldrig åter". På ett sätt är det bra, eftersom man då måste bygga sig något nytt. Starta från början, ta reda på vart hjärtat vill bo för att sedan kärleksfullt inreda sin egen mentala lägenhet. Flytta runt ett par gånger, upptäcka att den där fyrarummaren på elfte våningen utan hiss var billig, jävla läcker men rätt otymplig. Tänk att bära upp alla minnen, erfarenheter och hjärtesorger för alla de trapporna varje dag! Man skulle tillslut inte orka ta sig upp och när man väl gjorde det skulle den där fyrarummaren eka tom. Man lade alla sina besparingar på en omöblerad lägenhet, kala väggar och ett kallt, repat trägolv som får dig att inte känna dig som hemma, inte välkommen. Som att lägenheten inte alls ville bli bebodd från första början. Det är rörigt det där, jag vet. Det enda receptet tycks vara att slå upp "Bostad" i GT och leta ny lägenhet. Vem vet, någon gång kanske man till och med hittar sin drömvilla.
I slutändan tror jag det viktigaste år, även fast man vet att det knappast lär bli ett lätt år rakt igenom, att våga hoppas, våga tro. Så länge hjärtat vill spelar det ingen roll att hjärnan tvekar. "Kör, bara kör", det lär knappast bli det sista misstaget du gör i ditt liv, det sista snedsteget du tar. Det behöver inte ens bli ett snedsteg - det vet man ju inte fören efteråt. :)
Nytt år, nya möjligheter baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar