Ett klyschigt inlägg

Nytt år, nya möjligheter. Jävla klyschigt det där, men det skall väl sägas enligt någon slags naturlag. Nya möjligheter, nya problem, nya sätt att lösa problemen på. Förbättringspotential helt enkelt. Spännande på många sätt men också fruktansvärt läskigt - på många plan. Ett helt år, 365 dagar, där allt kan gå åt helvete -eller 12 månader där man lättsamt får glida fram på rosa små fluffiga moln. Låt oss hoppas på det sistnämnda, även om de flesta med någon slags verklighetsuppfattning inser att det antagligen kommer födas fram någon slags häxbrygd av alla möjliga känslor. Som det brukar vara med andra ord.

2015 var verkligen det - ett känslornas år. Jag har gått igenom mer på det här året än vad jag någonsin gjort. Åtminstone känns det så just nu. Peter Lemarc snurrar i bakhuvudet; "det man bränt kommer aldrig åter". På ett sätt är det bra, eftersom man då måste bygga sig något nytt. Starta från början, ta reda på vart hjärtat vill bo för att sedan kärleksfullt inreda sin egen mentala lägenhet. Flytta runt ett par gånger, upptäcka att den där fyrarummaren på elfte våningen utan hiss var billig, jävla läcker men rätt otymplig. Tänk att bära upp alla minnen, erfarenheter och hjärtesorger för alla de trapporna varje dag! Man skulle tillslut inte orka ta sig upp och när man väl gjorde det skulle den där fyrarummaren eka tom. Man lade alla sina besparingar på en omöblerad lägenhet, kala väggar och ett kallt, repat trägolv som får dig att inte känna dig som hemma, inte välkommen. Som att lägenheten inte alls ville bli bebodd från första början. Det är rörigt det där, jag vet. Det enda receptet tycks vara att slå upp "Bostad" i GT och leta ny lägenhet. Vem vet, någon gång kanske man till och med hittar sin drömvilla. 

I slutändan tror jag det viktigaste år, även fast man vet att det knappast lär bli ett lätt år rakt igenom, att våga hoppas, våga tro. Så länge hjärtat vill spelar det ingen roll att hjärnan tvekar. "Kör, bara kör", det lär knappast bli det sista misstaget du gör i ditt liv, det sista snedsteget du tar. Det behöver inte ens bli ett snedsteg - det vet man ju inte fören efteråt. :)

Nytt år, nya möjligheter baby! 

Cheer Up - We're almost alive

The end is in sight - we're almost alive.

Det våras för dinosaurierna, kära du. Trots att vi går mot en mörkare årstid och kortare dagar våras det. Allt blir lite ljusare, lite mer klart. Jag hade slutat att känna, inte vågat stanna och se världen för den den är. Jag förväntar mig bara att livet har en dålig framåtbjudning, skänklar för livet utan att förstå. Inser inte att det blir lättare att utföra uppgiften om jag sänker hastigheten, låter världen komma till Mig istället för att ständigt vara på ständig livsjakt. Stanna. Andas.

För ungefär ett år sedan hade jag precis börjat tredje ring på gymnasiet. Hela vår årskurs åkte över natten till Stockholm. Strosade längs de pittoreska gatorna i gamla stan, gick på Dramaten, var på riksbanken och njöt i solskenet. Stockholm är vackert, det vilar en speciell aura i de gamla kvarteren. Vi bodde på vandrarhemmet af Chapman och hälften av klassen lade sig dunderkalas efter en pubrunda. Hur orkade dom? Jag somnade som en stock efter två alvedon och en begynnande öroninflammation. Those were the days, det är sådana saker man kommer att minnas den dagen man sitter där och reflekterar över sitt liv och undrar vad fasiken man egentligen hann med. Undrar varför man bara sprang igenom livet utan att bromsa, utan att dra ett halsbloss av stunden - njuta lite. Landa lite. Andas lite.

Den perfekta ytan

Har ingen lektion nu på förmiddagen utan jag börjar strax efter ett idag. Har därför lagat lite mat som jag tänkte äta strax innan jag åker, resten blir till matlådor. Läser lite bloggar, fördriver tiden medan maten går klart i ugnen. Det är underligt hur alla verkar leva sådana glamorösa liv. Bilder på en "god nyttig frulle en måndagsmorgon", felfria klädval, bilder på hantlar och en satans massa kvarg. Sedan ännu en matbild, något klyschigt citat och vi har rott hem segern. 

Det är väl inget fel i det. Härligt att ni verkar ha det så bra (eller åtminstone vill att jag skall tro ni har det bra) och bloggen i sig blir till ett utlopp för "den andra sidan" av den grådaskiga, regniga höstvardagen. Det ÄR mycket roligare att läsa om din kvarg med bär på än dina vardagliga suckar över hur livet aldrig kommer med några överraskningar. Kvargen och det hutlöst överanvända citatet du nyss lade upp lyser upp även min måndagsmorgon. Trots detta känns det så tomt, varför?

Media, internet och bloggarna, ger oss en skev verklighetsuppfattning. Hur mycket du än vill så kommer du alltid sakna något, alltid sträva efter saker du inte har. Vilja leva bättre, nyttigare, glamorösare, bli social, äta den där nyttiga kvargfrullen varenda jäkla morgon. Träna, bli bekräftad, gå ut och dricka, bli nykter (hör i hop med träningen), vara med dina föräldrar, flytta hemifrån och lära dig hur man snyggast kletar på flest lager smink som man sen matchar med skor och kläder i rätt nyans av beige.

Hur mycket vi än strävar efter att bli någon vi aldrig kommer att bli, så lär vi aldrig bli mycket lyckligare. Kanske för stunden och matbilden du lade upp på den kolhydratsfria, fettsnåla avokadoröran såg ju faktiskt rätt god ut.
Summa summarum?  Läs bloggarna, njut av matbilderna och köp kvarg. Posta det bara inte på din egen blogg och läs allt du kommer över med en nypa salt. Jag slår vad om att de flesta som ser ack så glamorösa ut på nätet lever ett nästan identiskt Svenssonliv precis som ditt.

Det handlar bara om hur vi vill att andra skall uppfatta oss.