Det våras för dinosaurierna, kära du. Trots att vi går mot en mörkare årstid och kortare dagar våras det. Allt blir lite ljusare, lite mer klart. Jag hade slutat att känna, inte vågat stanna och se världen för den den är. Jag förväntar mig bara att livet har en dålig framåtbjudning, skänklar för livet utan att förstå. Inser inte att det blir lättare att utföra uppgiften om jag sänker hastigheten, låter världen komma till Mig istället för att ständigt vara på ständig livsjakt. Stanna. Andas.
För ungefär ett år sedan hade jag precis börjat tredje ring på gymnasiet. Hela vår årskurs åkte över natten till Stockholm. Strosade längs de pittoreska gatorna i gamla stan, gick på Dramaten, var på riksbanken och njöt i solskenet. Stockholm är vackert, det vilar en speciell aura i de gamla kvarteren. Vi bodde på vandrarhemmet af Chapman och hälften av klassen lade sig dunderkalas efter en pubrunda. Hur orkade dom? Jag somnade som en stock efter två alvedon och en begynnande öroninflammation. Those were the days, det är sådana saker man kommer att minnas den dagen man sitter där och reflekterar över sitt liv och undrar vad fasiken man egentligen hann med. Undrar varför man bara sprang igenom livet utan att bromsa, utan att dra ett halsbloss av stunden - njuta lite. Landa lite. Andas lite.
